Jag kommer inte att orka detta, är en ständig tanke som ploppar upp i mitt huvud likt en envis fluga! Jag svarar tanken med: Vad är det du inte kommer att orka? För vad är det jag inte kommer att orka? Det vet jag inte riktigt när jag ställer på mig själv, då blir det lite diffust, jag kan inte sätta ord på det. Det jag helt och klart vet är att jag inte orkar må som jag gör, jag orkar inte att varje dag ska vara en kamp med min hjärna och min kropp.
Jag mår inte bra! Eller min kropp och min hjärna mår inte bra.. De har gaddat ihop sig mot min själ och försöker gemensamt att ta knäcken på mig. Jag vill inte må såhär, och jag förstår inte varför jag mår såhär, jag har ju ett bra liv, ett fantastiskt liv?! Jag känner mig på något sätt så otacksam mot livet när jag har mage att må så dåligt och ändå ha det så bra?!
Min kropp skenar iväg i galopp vid minsta "fel" tanke. Allt är trasigt och felkopplat där uppe! Jag visualiserar det som att en frisk hjärna har massor av kablar, hela och fina, som ligger ihopkopplade snyggt och prydligt.
Min hjärna är snarare som att någon har tagit tag i alla de där kablarna, ryckt ut dom ur mitt huvud, dragit, slitit och sedan tryck tillbaka dom som en härva. Så alla fina kopplingar har gått sönder, vilket leder till att när mina signaler och tankar ska skickas runt där uppe mellan alla kablar, slår det gnistor och tankar hoppar och sprätter åt alla möjliga håll och drar igång saker i min kropp som den inte alls ska!
Jag vill ju vara glad, och det är jag emellanåt, och glömmer bort att jag mår dåligt. Men sedan är det ju så jävla frustrerande att man kommer på att Oj, nu mår jag visst bra, jag har slappnat av en stund och har inte tänkt på att jag mår dåligt, och ja vad händer då? Precis, man mår dåligt igen!
Jag skulle vilja ha ett facit för hur jag ska gå tillväga för att må bra, hitta tillbaka, bort från den här trasiga kroppen!
Som t e x när man får halsfluss, då går man till doktorn, får sin medicin, äter den i en vecka, kroppen läker, sedan är det bra. Man är frisk!
Men detta....jag tycker att jag gör alla rätt...nu (denna omgång) men ÄNDÅ så halkar jag ner och går sönder igen. Det balanserar på en så liten liten skör tråd, och man måste liksom hantera sig själv som en porslinsdocka.
Det är ganska lätt när man kan sortera inuti sig och hitta vad som skaver och får ångesten att pysa ut under det där locket jag försöker hålla stängt i mitt bröst, då kan jag stanna upp, sortera och lugna ner, för att sedan gå vidare. Dessa gånger känner man hoppet - Jag klarar det här, nu har jag hittat hur jag måste leva för att överleva detta.
Men så kommer de gånger då det bara sköljer över en från (vad som känns som från ingenstans) och då kan man inte värja sig. Ångesten bara väller ut i bröstet som en kastrull som kokar över och tankarna går runt runt runt. Det snurrar och susar i huvudet, och allt känns svart, och man kan inte se annat än ångest framför sig, ångest för att aldrig mer må bra, bli normal, fungera normalt! När det bara kraschar, gång på gång på gång!
Jag är trasig, men jag vet inte varför?
Jag vill vara hel, men jag vet inte hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar