PANG

Det som har legat och lurat så länge gick tillslut inte att mana bort längre. I går kväll, mitt i förberedelserna för kvällsmaten, kokade min inre kastrull över. Ångesten vällde ut och fyllde hela mig med hett ångestvatten. När det blir sådär intensivt fungerar inga av mina "trick". Livet blir nattsvart och det finns just då ingen ljusning. I en bok om panikångest står det såhär:

Det handlar om plötsliga och skräckfyllda attacker av panik som slår till när och var som helst. Om fasansfulla ögonblick av fruktan för att dö eller bli knäpp. Har du någon gång varit med om en panikångestattack så vet du hur fruktansvärd den kan kännas. Hur den skrämmer och paralyserar. Hur den begränsar och förstör. Att leva med panikångest är att ständigt vara rädd för nya attacker. Livet inrättas efter attackernas nyckfullhet. Tillvaron blir en nervös och spänd balansgång där energi och kraft går åt till att försöka parera situationer där en ny attack skulle kunna slå till. En näst intill meningslös kamp.

Min första panikångestattack, som jag kan minnas, kom i september 2015, när jag var med min bror i Halmstad hemma hos hans kompisar på besök. Den gången trodde jag att jag druckit lite för mycket i kombination med lite för mycket fet mat.
Andra gången var på Ullared året därpå, den gången trodde jag att jag blivit magsjuk!

Sedan den, vad jag tror var första, i Halmstad 2015, har de kommit små, ganska snälla attacker med jämna mellanrum, på ICA, Marieberg, hemma hos kompisar o s v. Det var hos min beteendevetare på Previa jag fick ett ord för vad det var: Panikångestattacker.
Tillsammans med henne pratade vi inte så mycket om att de kunde återkomma genom hela livet, utan mer hur jag skulle hantera dom.

Den stora smällen kom i mars 2018, några veckor efter min akutoperation. Då slog det till med en helt annan vinkel och intensitet. Mina attacker innan hade mer innehållit yrsel, ostadighet och illamående (de två värsta även kräkning och diarré) Nu kom det med kraftig ångest i hela kroppen, en stress i hela kroppen som jag bara ville slå bort, fly ifrån och som beskrivet ovan, en känsla av att hålla på att bli galen. SKRÄMMANDE!
Tiden efter detta var oerhört tuff och jag var livrädd för att hamna i den situationen igen Va fan är det som är på väg att hända med mig?

I september 2018 var det dags igen, exakt samma som i mars, och denna gång blev jag ännu mer skärrad. Nu ska jag ju må bra!? Nytt jobb, renoverat hus, en fin familj, livet är bra...fan fan fan inte igen!!!!

De var då jag hittade den här boken, och fick läsa om att det inte är ovanligt att personer som lider av panikångest får tillbaka det flera gånger i livet. Och det blev en vändning, iallafall för stunden. Okej, det är inte konstigt att det kom tillbaka, för det kommer det antagligen att göra flera gånger i mitt liv. 
Det var liksom lugnade, att veta att det inte var konstigt att det kom tillbaka.

Denna bok har fallit bort lite i glömska sedan september 2018. Jag har läst så många andra böcker, som jag funnit enorm hjälp i, så tankarna kring att det är vanligt att det återkommer, liksom har glömts bort. I går kväll tog jag fram och läste den igen, och fick mig en välbehövlig påminnelse: Det är ju såhär det kommer att vara, inse det och du blir lugnare!

Idag är jag "panikångestattack-bakfull". Min kropp är lite skakig, och hela min värld är lite slow. Det är som att jag har på mig ett par linser som gör att hela mitt synfält hamnar lite i fördröjning. Men jag mår ändå förhållandevis okej. Mycket bättre än vad jag har gjort dagarna efter mina smällar i mars och september förra året.

Tack och lov för alla böcker som finns att få tag på. De har verkligen gjort en skillnad i mitt liv.
Här är mina tre som jag vill rekommendera till alla som känner igen sig i vad jag går igenom:

1. Jag är inte galen: En bok om panikångest. Av: Anna Lithander.
2. Det kommer att gå över. Av: Maggan Hägglund.
3. Drunkna inte i dina känslor. Av: Maggan Hägglund & Doris Dahlin.

Nu tar vi nya tag! Jag klarar detta!

Den är tillbaka....

Jag har inte känt något behov av att skriva av mig på sista tiden. Eller snarare, all energi har gått åt till att orka jobba 75% och ändå få resten av livet att fungera. Så skrivet har inte fått plats. Sova - jobba - vila - äta - vardag - repeat! Det är allt som fått plats. Går och lägger mig mellan  kl. 20-21:30 på kvällarna. Bara det blir man ju deprimerad av. Alltid vara trött! Jag är van vid att lägga barnen vid 19, och sedan ha egentid/tid med J fram till läggdags, någon gång mellan 22-23. Svårt att acceptera denna situation fullt ut. Men jag måste sova, det har jag lärt mig, får jag för lite timmar blir allt mycket mycket värre!

Sista dagarna har den där krypande obehagskänslan återvänt, den som bara ligger där som ett extra hudlager. Jag kan inte hitta roten till den, men den ligger där och bränner. Till och från ska jag tillägga. Ibland försvinner den och då är det som att jag inte kan låta bli att leta lite efter den....och sedan är den tillbaka.
Tyvärr dyker den ofta upp på kvällarna, jag blir liksom kvällsdeprimerad. Kanske hänger ihop med att jag är extra trött då? Eller så är det att jag alltid tyckt illa om nätter. Jag är verkligen ingen nattsuddare, tycker att det är läskigt, ensamt och obehagligt att vara uppe ensam sent på kvällarna/nätterna. Går J och lägger sig gör jag det oftast också. Vill inte vara ensam. Och detta är kvar sedan barnsben. Minns så tydligt att jag ibland gick och la mig före resten av familjen för att hinna somna innan de skulle sova. Jag ville INTE ligga kvar vaken sist när alla andra somnat.
Något att ta upp med min samtalskontakt, kopplingen där....

Men detta skrivande är verkligen en befrielse. Jag känner redan hur känslan lättar, bara genom att skriva lite.

Nu ska jag ta mig an den här dagen, utan ett extra lager äckelhud.

Försvinn du dumma spöke, för du finns inte!