Oåterkalleligt

Dessa dagar tänker jag ganska ofta tillbaka på tiden när jag fungerade "normalt". När jag bara var och inte tänkte så mycket. Eller, jag har alltid tänkt mycket, det är jag ganska säker på, men just nu i livet är jag mer medveten om att jag tänker väldigt mycket HELA tiden, den medvetenheten hade jag inte förut.

Att vara medveten om att man tänker för mycket kan vara positivt, för då kan jag ju göra något åt det, rikta tankarna, och ibland till och med stänga av dom med hjälp av Mindfulness-övningar för att jag vet att det är nyttigt för mig.
Men lika bra som det är att vara medveten, lika mycket ställer det till. Ibland blir jag helt enkelt FÖR medveten om att jag tänker, att jag kan snurra upp mig i att jag tänker att jag tänker för mycket!! (Snurrigt eller hur?) Det är ju även mina tankar som gör att jag får panikångest. Och tankarna och rädslan kring att i vissa situationer få panikångest.

Om detta hade varit en film, skulle jag ha rest tillbaka i tiden, till då jag fungerade normalt, innan jag visste vad panikångest/panikattacker/utmattningssyndrom/depression innebar och hur det känns. För det är just det som är grejen, jag är så medveten om hur det känns, och jag är så rädd att hamna långt ner under stenen, att jag fastnar i dumma cirklar.
När jag förr om åren gick på bio, fanns det aldrig några automatiska-gömda-längst-in-i-mitt-inre-knappt-märkbara-tankar om att jag skulle börja må dåligt mitt i filmen och få ångest och panikångest och diarré och yrsel och hemska overklighetskänslor. Då gick man på bio, njöt av filmen, åt och drack och bara var.
Men nu, nu är jag medveten om att allt det där kan hända, för det har hänt, och den oron sätter igång allt innan jag ens kommit in i salongen.

Tankar, dessa jävla tankar!

Ta mig tillbaks, till tiden innan jag visste att detta helvete fanns!  För då kunde jag inte framkalla det av att bara vara orolig för det.... Då kunde jag bara vara.... Tänk att bara få vara, vilken underbar tanke... Tyvärr är jag nog förbi att någonsin kunna uppleva det igen. Jag är, och kommer alltid att förbli, för medveten om mig själv! Oåterkalleligt.

Sångterapi

This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me...

I bilen, på vägen till jobbet, har jag denna låt dundrande in i mina öron och in i min hjärna genom hörlurarna. Jag sjunger den för full hals och menar vartenda ord! Sångterapi! Istället för den gamla vanliga man har hört: Du blir vad du äter kör jag på Du blir vad du säger/sjunger.
Och det fungerar!

Min kämparsång!

Jag känner att skorpan på mitt sår har fått växa till sig lite de senaste dagarna. Jag har jobbat, ätit, vilat, fått lite motion varje dag, och fokuserat på att bara vara i nuet. Inte sväva iväg och tänka på för mycket framåt, ELLER för den delen bakåt.
Och jag ser till att gå och lägga mig tidigt på kvällarna!

Rustningen är på väg tillbaka, bit för bit.

Rustningen är borta

Alla har vi en rustning som skyddar oss mot jobbiga/obekväma känslor. Den hjälper oss igenom och gör att vi inte reagerar så starkt på dom.

Jag har ingen rustning alls just nu, jag är naken! Min hjärna kopplar alla dåliga känslor till att starta min ångestkastrull. Och det är otroligt frustrerande när man försöker läka ihop.

Man kan likna mina dåliga perioder vid ett sår.
När ett sår är nytt och öppet är det fruktansvärt, och det svider, blöder och gör så ont.
Man måste ta hand om det, inte röra vid det för om man pillar, går det upp och läkningen tar längre tid.

När jag får riktiga ångestpåslag är det som att jag blir ett öppet sår.... det gör ont, det svider och jag känner att jag håller på att kvävas i mig själv. Sedan lägger sig det värsta, men det är fortfarande obekvämt och skavigt, och man måste ta sig väldigt försiktigt fram i livet. Man balanserar, smyger fram. Dag för dag läker såret lite lite, men så kommer det en dålig känsla, ångesten bubblar till där under locket, och den lilla lilla skorpa som knappt hunnit bildats är borta, och kroppen blöder igen.

Så om jag har en riktigt dålig dag tar det, likt ett sår, flera dagar att läka ihop mig, för hela min kropp är så skör. Min rustning är borta och jag går runt naken.
Bit för bit klär jag på den igen, men det tar tid, nästan outhärdligt lång tid.

Utmattningssyndrom/Panikångest/Depression

Jag kommer inte att orka detta, är en ständig tanke som ploppar upp i mitt huvud likt en envis fluga! Jag svarar tanken med: Vad är det du inte kommer att orka? För vad är det jag inte kommer att orka? Det vet jag inte riktigt när jag ställer på mig själv, då blir det lite diffust, jag kan inte sätta ord på det. Det jag helt och klart vet är att jag inte orkar må som jag gör, jag orkar inte att varje dag ska vara en kamp med min hjärna och min kropp.

Jag mår inte bra! Eller min kropp och min hjärna mår inte bra.. De har gaddat ihop sig mot min själ och försöker gemensamt att ta knäcken på mig. Jag vill inte må såhär, och jag förstår inte varför jag mår såhär, jag har ju ett bra liv, ett fantastiskt liv?! Jag känner mig på något sätt så otacksam mot livet när jag har mage att må så dåligt och ändå ha det så bra?!

Min kropp skenar iväg i galopp vid minsta "fel" tanke. Allt är trasigt och felkopplat där uppe! Jag visualiserar det som att en frisk hjärna har massor av kablar, hela och fina, som ligger ihopkopplade snyggt och prydligt.
Min hjärna är snarare som att någon har tagit tag  i alla de där kablarna, ryckt ut dom ur mitt huvud, dragit, slitit och sedan tryck tillbaka dom som en härva. Så alla fina kopplingar har gått sönder, vilket leder till att när mina signaler och tankar ska skickas runt där uppe mellan alla kablar, slår det gnistor och tankar hoppar och sprätter åt alla möjliga håll och drar igång saker i min kropp som den inte alls ska!

Jag vill ju vara glad, och det är jag emellanåt, och glömmer bort att jag mår dåligt. Men sedan är det ju så jävla frustrerande att man kommer på att Oj, nu mår jag visst bra, jag har slappnat av en stund och har inte tänkt på att jag mår dåligt, och ja vad händer då? Precis, man mår dåligt igen!

Jag skulle vilja ha ett facit för hur jag ska gå tillväga för att må bra, hitta tillbaka, bort från den här trasiga kroppen!
Som t e x när man får halsfluss, då går man till doktorn, får sin medicin, äter den i en vecka, kroppen läker, sedan är det bra. Man är frisk!
Men detta....jag tycker att jag gör alla rätt...nu (denna omgång) men ÄNDÅ så halkar jag ner och går sönder igen. Det balanserar på en så liten liten skör tråd, och man måste liksom hantera sig själv som en porslinsdocka.
Det är ganska lätt när man kan sortera inuti sig och hitta vad som skaver och får ångesten att pysa ut under det där locket jag försöker hålla stängt i mitt bröst, då kan jag stanna upp, sortera och lugna ner, för att sedan gå vidare. Dessa gånger känner man hoppet - Jag klarar det här, nu har jag hittat hur jag måste leva för att överleva detta.

Men så kommer de gånger då det bara sköljer över en från (vad som känns som från ingenstans) och då kan man inte värja sig. Ångesten bara väller ut i bröstet som en kastrull som kokar över och tankarna går runt runt runt. Det snurrar och susar i huvudet, och allt känns svart, och man kan inte se annat än ångest framför sig, ångest för att aldrig mer må bra, bli normal, fungera normalt! När det bara kraschar, gång på gång på gång!

Jag är trasig, men jag vet inte varför?
Jag vill vara hel, men jag vet inte hur?

Ny blogg

Här kommer jag skriva av mig om tankar, känslor, upplevelser och allt som har med min sjukdom att göra. Jag skriver detta för mig själv, och för att de som finns i min närhet ska ha möjlighet att läsa hur jag mår och känner.