Alla har vi en rustning som skyddar oss mot jobbiga/obekväma känslor. Den hjälper oss igenom och gör att vi inte reagerar så starkt på dom.
Jag har ingen rustning alls just nu, jag är naken! Min hjärna kopplar alla dåliga känslor till att starta min ångestkastrull. Och det är otroligt frustrerande när man försöker läka ihop.
Man kan likna mina dåliga perioder vid ett sår.
När ett sår är nytt och öppet är det fruktansvärt, och det svider, blöder och gör så ont.
Man måste ta hand om det, inte röra vid det för om man pillar, går det upp och läkningen tar längre tid.
När jag får riktiga ångestpåslag är det som att jag blir ett öppet sår.... det gör ont, det svider och jag känner att jag håller på att kvävas i mig själv. Sedan lägger sig det värsta, men det är fortfarande obekvämt och skavigt, och man måste ta sig väldigt försiktigt fram i livet. Man balanserar, smyger fram. Dag för dag läker såret lite lite, men så kommer det en dålig känsla, ångesten bubblar till där under locket, och den lilla lilla skorpa som knappt hunnit bildats är borta, och kroppen blöder igen.
Så om jag har en riktigt dålig dag tar det, likt ett sår, flera dagar att läka ihop mig, för hela min kropp är så skör. Min rustning är borta och jag går runt naken.
Bit för bit klär jag på den igen, men det tar tid, nästan outhärdligt lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar