Jag har inte känt något behov av att skriva av mig på sista tiden. Eller snarare, all energi har gått åt till att orka jobba 75% och ändå få resten av livet att fungera. Så skrivet har inte fått plats. Sova - jobba - vila - äta - vardag - repeat! Det är allt som fått plats. Går och lägger mig mellan kl. 20-21:30 på kvällarna. Bara det blir man ju deprimerad av. Alltid vara trött! Jag är van vid att lägga barnen vid 19, och sedan ha egentid/tid med J fram till läggdags, någon gång mellan 22-23. Svårt att acceptera denna situation fullt ut. Men jag måste sova, det har jag lärt mig, får jag för lite timmar blir allt mycket mycket värre!
Sista dagarna har den där krypande obehagskänslan återvänt, den som bara ligger där som ett extra hudlager. Jag kan inte hitta roten till den, men den ligger där och bränner. Till och från ska jag tillägga. Ibland försvinner den och då är det som att jag inte kan låta bli att leta lite efter den....och sedan är den tillbaka.
Tyvärr dyker den ofta upp på kvällarna, jag blir liksom kvällsdeprimerad. Kanske hänger ihop med att jag är extra trött då? Eller så är det att jag alltid tyckt illa om nätter. Jag är verkligen ingen nattsuddare, tycker att det är läskigt, ensamt och obehagligt att vara uppe ensam sent på kvällarna/nätterna. Går J och lägger sig gör jag det oftast också. Vill inte vara ensam. Och detta är kvar sedan barnsben. Minns så tydligt att jag ibland gick och la mig före resten av familjen för att hinna somna innan de skulle sova. Jag ville INTE ligga kvar vaken sist när alla andra somnat.
Något att ta upp med min samtalskontakt, kopplingen där....
Men detta skrivande är verkligen en befrielse. Jag känner redan hur känslan lättar, bara genom att skriva lite.
Nu ska jag ta mig an den här dagen, utan ett extra lager äckelhud.
Försvinn du dumma spöke, för du finns inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar